X

jag hade bestämt mig att om jag inte slutat tänka på honom när april var över så skulle jag ta mod till mig och berätta vad jag kände. 

men jag behövde aldrig vara modig. för redan i februari hörde han av sig och sa att jag var allt.
och när april kom så hade jag förstått 
att han var inget.

lugnet som aldrig kommer

I juni blir jag tvungen att lämna min nuvarande lägenhet. Bortsett från en liten, liten loftsäng som har gjort nätterna ganska ensamma så har jag trivts otroligt bra här.

Har jag inte lyckats få ett förstahandskontrakt innan sommaren blir det min tionde andrahandslägenhet jag söker då. MIN TIONDE!!! Jag är 26 år gammal, flyttade hemifrån "på riktigt" när jag var 20 år. Det är helt galet hur en flyttat runt sedan dess. Det är en väldigt stressande situation att inte kunna göra sig riktigt hemmastadd någonstans. Att ha den där tickande klockan i bakhuvudet som säger att "snart är det dags att packa". Försöker hitta lugn och harmoni i det jag har men det är fan så lättare att säga än att göra. Och dessutom är det tråkigt att aldrig kunna ta tag i sitt hem fullt ut och göra det till vad en vill ha. 

I mitt huvud lever jag drömmen och suktar efter materiella ting och färg och små projekt i hemmet. Det är det bästa jag kan göra just nu.

bildkälla

X

när det är mörkt

och ingen frågar hur jag mår

så håller du om mig

dina andetag

dina ögon

din röst

får mig att tro att jag betyder något

och din existens 

är så sorglig och fin på samma gång

vaggar mig i hopp och förtvivlan

för du kan inte bli min

livet

ni som fortfarande läser den här bloggen har säkert listat ut att jag inte använder min kameran så mycket längre. däremot fotograferar jag det mesta jag ser med min iphone. inte riktigt samma sak men uppenbarligen behöver jag någon slags kameravila om jag någonsin ska göra comeback som fotograf. konstigt hur en kan gå en utbildning som heter "yrkesfotograf"och istället för att bli mer peppad så slutade jag fota nästan helt och håller. tappade lusten och inspirationen. hade tio gånger mer jobb när jag startade utbildningen.

däremot ser jag att dom få gånger jag verkligen tar upp min kamera och fotar, spontant eller planerat så blir bilderna väldigt fina. kanske är det någon slags mental utveckling jag håller på med? hoppas det. vill inte ha det så här jämt.

här kommer några ögonblick från hur livet kan se ut.

stockholm

Stockholm gick bra. Jag kämpade mot lite ångest i början av dagen men det släppte ganska fort och jag hade en helt fantastisk kickoff tillsammans med mina kollegor där alla mina fördomar och förväntningar på sådana tillställningar besannades maximalt.

Avslutade festnatten med att ensam promenera till hotellet. Dom andra tyckte jag var dum när jag bad om att få promenera ensam men jag fick en känsla att om jag inte gjorde det så skulle jag ångra mig. Ifall det var fylla eller förnuft som talade vet jag inte men när jag gick längs stockholmsgatorna kändes allting plötsligt ganska enkelt. Jag minns att jag tänkte att nu tar jag tillbaks den här jävla stan! Haha. Väl på hotellrummet somnade jag som en stock i samma sekund jag nuddade kudden.

Alarmet ringde bara några timmar senare och fastän bakfyllan var påtaglig steg jag upp ur sängen och kände mig så glad. Och stark. Jag hade vunnit tillbaks något.

hollywood

Satt hårmodell på Björn Axén här om dagen. Kom hem och hade detta svall. Kände mig lyxig, som en hollywoodfru.