kärleken

jag glömmer dig aldrig 
hur du förvandlades 
blev allt mindre 
slutade prata 
när läpparna gick sönder 
kyssarna smakade blod 
och mörkret omgav dig 
även solskensdagar 
du slutade gå ut 
dina ben ville inte bära 
så jag bar dig sista biten 



du,
glöm inte 
min smekning över dina kind 
att jag älskade det lilla som fanns kvar av dig 
och hur jag torkade dina tårar 
den sista dagen

helvetes jävla skitkropp!

när jag vill plåga mig själv som allra mest så tänker jag att om inte min kropp var så jävla misslyckad så kunde jag varit någons mamma nu. den tanken är en pina rakt igenom men jag kan inte sluta. känner liksom att jag behöver plåga mig själv för att kunna acceptera att livet kanske inte alls blir som jag trodde.
jag speglar mig ofta när jag mår som sämst. min mage brukar stå ut som en hård, rund ballong. ofta händer det att folk tittar med "den där" blicken, ett tyst grattis. eller ett högt. förnedringen kunde inte vara större. att se gravid ut som ett symtom på att min kropp är i så dåligt skick att ett liv inte kan leva där inne.

överallt omkring mig ser jag bebismagar och nyfödda ungar. till och med vänner som inte vill ha barn har det. och dom få som vågat säga att dom inte kan, helt plötsligt är dom gravida ändå.
alla verkar så lyckliga.


jag försöker också vara lycklig
men


det brinner

ibland känns det som att jag ska kvävas. som varje millimeter av den här stan påminner om dig. hur du var saltet ur ögonen och morgonsolen som målade mönster på väggarna. hur du var luften omkring mig.

X

Jag måste vara väldigt hård mot mig själv på min väg mot lyckan.

havet

han grät ofta 
det året vi möttes 
bad om ursäkt 
för att han längtade efter havet 
mer än han längtade efter kärleken 

följade år 
och åren som kom 
var det jag som grät 
då han gång på gång 
lämnade hamn 
och gav sig ut 
på djupa vatten 
i höga vågor 
och stormar 

i badrumsskåpen 
fann jag burkar 
med piller 
som skulle få honom 
att sluta älska havet 

att dessa piller aldrig tog slut 
vittnade om halvhjärtade försök 
att släppa taget 
om havet 

och en dag 
i imman på badrumsspegeln 




ett ensamt 
förlåt 

det vita bläcket

för en vecka sedan beställde jag hem en bok. jag vet inte varför men jag kände instinktivt att jag ville läsa den. hade inte en aning vad jag hade att vänta. men förstod att det skulle bli bittert. kändes ibland som att den var skriven direkt till mig. författaren hade satt ord på mina värsta känslor. jag sträckläste den på tisdagkvällen. och sedan läste jag den en gång till på onsdagen. 



X

det var några år sedan jag bestämde mig
att innan jag fyllt 30 ska jag ha barn.

sedan dess har det hänt så mycket i mitt liv
jag har kastats in och ut i kärleken
in och ut ur tvåsamheten
och tryggheten

jag började tvivla nåt otroligt 
på om mina drömmar verkligen var bra för mig
om jag skulle börja leta efter en annan mening med mitt liv

nu har jag bestämt mig
jag kan inte förändra vem jag är
jag inte inte försöka leva ett annat liv
jag kan inte försöka hitta en mening som inte kommer från hjärtat

antingen hittar jag vägen tillbaks till lyckan
eller så får det helt enkelt vara.

X

att vinna eller förlora
eller bara fortsätta trampa vatten
tur jag hade flytväst. en sån med krage som håller huvudet ovanför ytan

jag gav dig mitt barn
det som aldrig fötts
det som bodde i mitt hjärta

du ville ge mig allt
sa du

men du gav mig bara
etthundratusen förlåt

2015

2015, du var året då jag körde rakt in i min personliga bergvägg. Det bostadslösa, barnlösa och bittra året som gett mig ärr inuti och utanpå kroppen. Jag tackar för att du aldrig mer kommer tillbaka och ber om att få läka ifred när jag nu påbörjar mitt 2016.